För lycklig
Jag hade tills alldeles nyligen förträngt denna blogg,
Men den kan komma att vara användbar någon gång i framtiden, vem vet.
Jag är lite bitter på mig själv.
Jag har alltid velat skriva, skriva och skriva.
Skriva är det enda som jag gör utan att känna mig missnöjd, utan att anstränga mig för att bli nått jag inte är.
Men jag orkar inte längre, det känns som hela min kreativa sida bara har försvunnit ut genom fönstret.
Kanske är det så när man är lycklig, all denna glädje tar upp så mycket plats att det inte får plats med ord i mitt hjärta...
Men den kan komma att vara användbar någon gång i framtiden, vem vet.
Jag är lite bitter på mig själv.
Jag har alltid velat skriva, skriva och skriva.
Skriva är det enda som jag gör utan att känna mig missnöjd, utan att anstränga mig för att bli nått jag inte är.
Men jag orkar inte längre, det känns som hela min kreativa sida bara har försvunnit ut genom fönstret.
Kanske är det så när man är lycklig, all denna glädje tar upp så mycket plats att det inte får plats med ord i mitt hjärta...
Jag vill bara...
Jag vill bara klara av att vara den jag vill vara.
Jag vill bara klara av att vara snäll och sluta ta ut mitt dåliga humör på alla andra.
Jag vill bara kunna gå fram och prata med alla jag känner för att prata med.
Jag vill bara slippa den där tanken "hur skulle en vanlig människa reagera i den här situationen?" innan jag gör verkligen allting (jag har ingenting som kan kallas instinkt).
Jag vill bara kunna ringa min bästa kompis när hon är ledsen och få henne att inse att livet går vidare.
Jag vill bara kunna ringa min bästa kompis när hon är lycklig och låta henne veta att jag är glad för hennes skull.
Jag vill bara klara av att vara den jag vill vara.
Varför ska det vara så svårt?
Varför ska det vara så svårt? det är nog ingen som tycker att det är enkelt. Precis, det är kärlek jag pratar om såklart. Jag har en underbar pojkvän som jag gärna vill ha en gemensam framtid med, men jag vet inte om vi delar åsikt om det. Han har inte visat nått annat men vi pratar inte mycket om känslor och framtid direkt. Vi har ett distansförhållande och träffas därför bara nån helg i månaden. Då hinner man inte komma till det stadiet då man pratar allvar, vi vill ju ha roligt när vi träffas. Sedan vill jag inte vara en sån tjej som själv driver förhållandet och "tvingar" fram kärleksförklaringar och löften. GAHHH!! Vi låter framtiden avgöra helt enkelt...
Jag vill göra nånting busigt!
Idag känner jag för att göra nånting som jag inte får eller borde.
Pierca läppen.
Tatuera in en viss persons namn.
Gå ut och dricka mig lycklig.
Ge C en kram och låtsas att jag står på hans sida.
Säga till en vän hur trött jag kan bli på henne.
Säga till en annan vän att jag faktiskt inte förstår.
Skicka in ett kort på mig till en modeagentur.
Men nej, jag är bara inte en sån som gör sånt.
Och jag är jävligt less på det.
Pierca läppen.
Tatuera in en viss persons namn.
Gå ut och dricka mig lycklig.
Ge C en kram och låtsas att jag står på hans sida.
Säga till en vän hur trött jag kan bli på henne.
Säga till en annan vän att jag faktiskt inte förstår.
Skicka in ett kort på mig till en modeagentur.
Men nej, jag är bara inte en sån som gör sånt.
Och jag är jävligt less på det.
Jag inleder..
Jag inleder med att berätta om en incident som jag undrar om det var meningen eller inte. Min kära pojkvän var och hälsade på mig och vi skulle gå till ett café vid sjön och äta glass. Medan vi gick fick jag ett sms från en kille som jag inte hade hört ifrån på nästan två år. Han var en väldigt tillfällig bekant och jag undrar varför han hörde av sig just då. När vi gick över torget kände jag mig plötsligt illa till mods. Min kille som inte kommer här i från började gå åt fel hål och jag sa ingenting utan drog bara i honom tills vi gick åt rätt håll. Samtidigt stirrade jag rakt ut i luften utan att se någonting medan jag försökte lyssna på vad han sa. Tio minuter senare fick jag ett till sms från en kille jag brukade träffa men som jag heller inte hade hört ifrån på länge. Senare på kvällen svarade jag och frågade varför han skickade det precis då. Tydligen hade jag och min kille gått rakt mot honom när vi gick över torget. Jag hade stirrat rakt på honom och sedan dragit i min kille åt ett annat håll. Så självklart trodde han att jag undvek honom så han sa inte hej. Jag tror det var mitt undermedvetna som fick mig att inte "se" honom.
Jag försöker lära mig det här med att designa bloggar men jag har ingen hjälp så det går ganska långsamt, så än så länge får jag ha en ful blogg:)
Jag försöker lära mig det här med att designa bloggar men jag har ingen hjälp så det går ganska långsamt, så än så länge får jag ha en ful blogg:)
